Behövs det fler ölsorter i världen? Det kan man verkligen fråga sig. När jag var ung minns jag hur vi försökte övertyga krögarna i Göteborg att ta in Guiness på fat. Vi hade varit på Irland och insett att det fanns andra ölkulturer än ”en stor stark”. Det här var en tid när det i stort sett inte gick att få något annat än en ljus lager i Sverige och det mest exklusiva man kunde hitta var Falcon Bayerskt – tänk er, en öl som inte var helt ljus – eller Bass, något egendomligt från England som kallades ale. Ja, på den tiden fanns det en viss anledning att önska sig ett större sortiment. Men nu?
Världen har förändrats. Det som för ett tag sedan bara var en trendig kypare på Tre små rum som vägrade att servera blask har idag slagit över i en ren ölrevolution. Idag översvämmas ölhyllorna av inte bara nya ölsorter utan också av nya bryggerier, nya humlesorter och nya öltyper. Nytt är bra. Nytt är bra per definition. Experimentera mera. Varför inte en crossover mellan suröl och fruktdrink? Eller en öl som smakar som en mojito? Helst från ett exotiskt bryggeri med en bryggare som började med renrakade kinder och bara två händer i en baklucka i ett garage på en farm i Mellanvästern. Att som Löwenbrau skriva zeit 1383 på sin etikett eller som Weihenstephan peka på en snart tusenårig tradition är bara löjligt. Vadå 1383? Det kan ju varken vara alkoholhalt eller IBU de menar. Vad är det då?
Vi på Alingsås Bryggeri AB kallar oss gärna traditionalister. Ända sedan vi började har vår filosofi varit att försöka göra vår version av klassiska ölsorter. Vi har funderat på hur man gör en porter så att den smakar som en porter ska göra, eller en WIT ifrån Belgien, eller en simpel pale ale. Det har gett oss ölsorter som M. A. Janssons promenadporter, Savannen och Mjörns Guld. Och ibland har vi varit så pass modiga att vi lite landat i ett mellanting; när vi ville göra en wienerlager hade vi inte tekniken för att göra en lager så det fick bli en wienerale, en öl som hette Röda Hjorten, och när vi gjorde en klassisk brittisk IPA så blandade vi ändå in lite moderna amerikanska humlesorter i vår Nolhaga Park. Och att göra en svensk lager är en svår konst, redan i sig är det en slags blandning mellan nordtyska pilstraditioner och en sydtysk Hellesrundhet. Och ungefär där hamnade vår Star 2019 även om det är mer av en nordtysk pils.
Så varför ger vi oss då in i IPA-träsket? Av amerikansk IPA går det minst tretton på dussinet och de förgrenar sig i ständigt nya varianter, det är APA och IPA, NEIPA och DIPA och Turbo IPA. Snart kommer väl en trippel IPA eller det kanske redan finns, och det börjar nästan likna konståkning, vem blir först med en kvadrupel? Många mikrobryggerier börjar i den här ändan, blås på med mycket smakrik humle och saken är biff, vad övrigt är är tystnad. Så vad har vi här att göra?
Ja, som de platoniker vi är är vi ute efter IPA:ns idé. Som vår bryggare Eric sa, det här är egentligen den enklaste ölen att göra. Det är svårt att misslyckas, de flesta gillar smarriga humlesorter och maltkaraktären glöms lätt bort av humlebedövade tungor. Men hur gör man en amerikansk IPA som är balanserad, som har både har den där beskan som hänger kvar, fruktigheten, talldoften och som ändå inte sticker iväg alldeles, som hittar en motvikt hos malten och som inte bedövar tungan så mycket att man inte tycker att det faktiskt skulle vara gott med en till?
En balanserad amerikansk IPA kanske är en självmotsägelse men vi har i alla fall försökt. Vårt svar på frågan hur man hittar IPA:ns idé heter Sörhaga och börjar säljas på Systembolaget i Alingsås, Lerum, Nödinge och Vårgårda den 4 maj 2020. En del av har kanske redan haft chansen att smaka på den hos någon av våra kunder som har sålt den under hela april. Hör gärna av er och säg vad ni tycker. Kanske är det ändå så att världen behöver en ölsort till.